Jag förväntas individualisera till allas barn både under lektioner och läxor. Jag förväntas se, inspirera, motivera, engagera. Att vårda, lösa konflikter, hjälpa klä på och av, knyta skor, torka näsor, packa ner läxor i väskor, packa upp läxor ur väskor, städa efter, plocka fram. Ha roliga lektioner som utmanar alla på deras nivå. Jag förväntas hinna hjälpa alla att förstå allt, att läsa bättre, skriva bättre, räkna bättre, laborera bättre, rita bättre, vara en bättre vän, vara en bättre liten människa. Det är mycket som ska hinnas med. Det ingår i mitt jobb, javisst, men jag kan inte föra underverk!
Jag kan inte stimulera alla elever under samma lektionstillfälle. Jag kan inte få alla att läsa Kafka i lågstadiet. Jag kan inte få alla att lösa ekvationer eller förstå olika samhällsstrukturer. Jag hinner inte göra olika läxor till alla elever eller att göra roliga lektionsplaneringar som alla elever gillar varje lektion. Men tro mig, jag gör mitt bästa!
Jag i min tur förväntar mig att föräldrar är föräldrar. Det vill säga att deras barn kommer utsövda, mätta, hela och rena till skolan. Att de hjälper sina barn med läxor, att de pratar med sina barn, läser med och för sina barn. Att de engagerar sig i sitt barns liv! Men det kanske är för mycket begärt...
Nu ska jag sova för i morgon ska den här övermänniskan gå till sitt jobb och göra underverk igen!
Over and out!
