1a advent

Japp, nu är det inte långt kvar till jul, första ljuset brinner, stjärnan har kommit upp i fönstret, knäcken är kokad och hyacinterna på plats. Lite julemys är aldrig fel!

Igår var det första glöggprovningen hemma hos vännina. Partystämning, pepparkakor, dans och sedan utgång. Frågan var bara var vi skulle eftersom vi inte stod uppskrivna på den gästlista vi skulle stått uppskrivna på. Då kom det, igen... Det finns ett ställe i hela stan jag av principskäl vägrar att gå till, och dit skulle då självklart min vännina gå... Stan är full med uteställen, bara att välja och vraka, men nej då. Så, eftersom hon inte kunde tänka sig att gå till ett annat ställe för att festa vidare med mig, så blev det taxi hem för mig... Jäkligt sorgligt att man inte kan acceptera en annans persons åsikt men men, så är det... Bara att inse att vi inte ska gå ut tillsammans helt enkelt.

Eftersom jag ändå ska försöka se allt positivt så kan jag säga att jag var ju pigg när jag vaknade, så pass pigg att jag kunde byta hjul på bilen, handla, sätta upp adventspysslet och sedan med gott samvete lägga mig i soffan. :) Så, jag har iaf fått mycket uträttat idag, även om jag tänkt väldigt mycket på Honom... igen...

That´s life, nu är det bara 3 veckor kvar att jobba, så, nya tag imorgon! Tjao!

skrivkramp...

Oj, oj, nu har jag inte skrivit här på väldigt länge. Fast det har inte hänt så många spännande saker i mitt liv heller. Har jobbat, tränat, ätit och sovit. Och så var jag på 30 års fest i lördags. Tyvärr blev det lite för många drinkar för fröken, så det var tidig hemgång. Alltså ingenting på raggfronten, fortfarande singel och ensammast i världen.

Jag hoppas dock på att få se han som gör att hjärtat slår lite fortare imorgon. Alltid något att se fram emot. :)

Har börjat julstäda här hemma också. I helgen blir det ju till att adventspynta och då måste det ju finnas några lediga ytor att ställa allt pynt på. Så nu går jag igenom alla högar av papper, böcker, armband, hårsnoddar och annat skräp som jag bara lagt överallt.

Tjingeling!

Träningssvackan är över

Nu fanns det inga ursäkter längre. Kunde inte skylla på storm, regn eller snö, inte några skador eller att jag kom hem för sent. Slut på alla bortförklaringar. Så det var bara till att svira om och snöra på sig joggingskorna så fort jag kom hem.

Det var underbart. Kall, frisk luft, fötter som flög fram över asfalten och grusvägen, svetten som rann längsmed ryggen. Underbart, i 5 minuter, sedan en kamp mot att ge upp, håll och hosta. Men jag fixade det, ingen jätte runda, drygt 6 km, men nu är jag på gång igen. Och DET känns underbart. Alltid lika skönt när rundan är över och man överlevt.

Så, nu är jag på gång igen, nu blir det till att springa igen och inte bara ett pass i veckan, nej nu ska här tränas stenhårt! Inga ursäkter är acceptabla, nu ska jag komma tillbaka i form igen och det känns bara bra :)

handlingsförlamad

Det finns ungefär 1000 saker jag BORDE göra och idag hade troligen varit en bra dag för detta. Men icke... Istället för att städa, diska, damma, byta däck på bilen, göra iordning i källaren, sätta upp hyllor mm, har jag suttit i soffan, tittat på film, stickat, läst, varit ute på promenad... Konstigt det där att ju fler saker jag har som borde göras, desto mindre gör jag.

Jag kan inte skylla på att jag var bakis heller. Visst, jag drack alkohol och var ute och stuffade till klockan 3, men mådde riktigt bra när jag vaknade. Inget panndunk, inget illamående. Så jag hade faktiskt kunnat göra massor av de saker jag borde göra.

Men vem vet, imorgon har jag kanske orken att göra någon av de sakerna!

Bitter, fast ändå inte

Vi har infört en ny tradition i tjejgänget. Kallar det för Sex and the City kväll eftersom vi en helt vanlig vardag träffas ett gäng och dricker drinkar, äter gott och spanar på killar...

I kväll ska vi gå till ett ställe som heter Bitter. Ett passande namn på en restaurang för mig kanske. Är nog ofta rätt bitter, eller framstår som så iaf. Men den nya singelfrökens plan är ju att tänka positivt, vad som än händer.

Så, med största sannorlikhet blir det inte en bitter kväll på Bitter, utan tvärtom en aldeles fantastisk kväll med aldeles fantastiska väninnor!

Med förhoppning om att jag kommer hem lite smålurig ikväll, ha det underbart ni där ute i cyberrymden!

positivt tänkande!

Nu är det slut på det här bla bla bla, vad synd det är om mig... Dags för att tänka positivt! Och idag var en bra dag att starta på!

Det regnade inte på morgonen! Undervisningen har gått bra, speciellt den sista lektionen som var kanon! Det som var extra bra var att även eleverna tyckte den var jättebra! Jag har gått omkring och tänkt på en väldigt rolig sak som jag ska ordna med min vän C! Jag har skrattat en hel del med mina kära arbetskamrater! När jag jobbade på RK idag uppenbarade sig den där killen som får hjärtat att slå lite snabbare! Han hälsade på mig idag, vilket iofs fick mig att rodna något enormt (kände mig lite som 14 igen...) men det var en underbar känsla!

Så många bra saker, så många utropstecken! Det har varit en underbar dag och imorgon kommer en ny underbar dag med massor av underbara överraskningar!

Fars dag

I dag är det fars dag. I 14 års tid har denna dag väckt blandade känslor hos mig. För i 14 års tid har jag inte haft en far i livet att fira.

Så då alla reklamfilmer på tv som uppmuntrar om att köpa presenter till sin far spelas upp får jag en klump i halsen. Jag undrar varför det ska finnas en speciell dag till att fira sin far på? Ska han inte älskas och uppmärksammas alla dagar? Men samtidigt förstår jag alla de som vill åka hem till sin pappa och dricka kaffe och ge honom en present. Det skulle jag också så väldigt gärna göra. Men det kan jag inte. Istället tänker jag på min far varje dag, skänker en tanke till honom när jag ser en pappa med sina barn, när jag känner mig ensam, när jag känner mig glad, när jag önskar att han fanns här för att stötta, lyssna, dela min glädje och min sorg. Och han finns här. Jag vet att han sitter på någon underbar plats och tittar på mig, förhoppningsvis med stolthet.

Så grattis pappa, på fars dag och alla övriga dagar på året då jag älskar dig och saknar dig! Och till alla er som har en far i livet, glöm inte bort honom alla de övriga dagarna på året! Glöm inte bort någon du älskar, för alla är värda att uppskattas alla dagar, året om.

Var rädda om er och om varandra!

Bakistårar

Idag har jag varit något bakis. Ingen större fara, lite lätt huvuddunk hela dagen, en känsla av yrsel till och från och så de obligatoriska tårarna...

Av någon anledning gråter jag väldigt lätt när jag är bakis. Det finns säkert någon medicinsk förklaring till det, man har väl brutit ned sitt känsloförsvar på något sätt. Tänkte jag skulle ha en lugn lördagskväll för en gångs skull. Bädda ner mig i soffan och titta på film. Det blev 27 dresses med Katherine Heigl. För er som inte sett filmen kommer här en kort sammanfattning:

Flicka älskar bröllop, drömmer om att få gifta sig, drömmer om sin chef, är brudtärna till sina 27 väninnor, chefen förälskar sig i systern, annan man kommer in i hennes liv, hon ogillar mannen, kysser chefen, förstår att hon älskar den andra mannen. Resten får ni klura ut själva...

Märker att jag sitter och storbölar till filmen. Jag vill också ha det där, kanske inte det stora flådiga bröllopet, men kärleken. Just nu känner jag mig som den ensamma personen som Mauro Scocco sjunger om: ingen frågar när du kommer, ingen saknar dig när du går, ingen delar din dröm, ingen undrar hur du mår... Tragiskt... Men en dag SKA jag hitta honom, kan vänta tills jag blir 80, ingen fara, bara det är på riktigt, inget halvdant velande och tjafsande. Ska ha hela lovestoryn för det är jag värd!

Nu ska jag drömma om Lars Frölander, imorgon kommer en ny, underbar dag!

Hösttröttheten är här

Nu har den obligatoriska hösttröttheten slagit till. Kan knappt ta mig ur sängen på morgnarna och på kvällarna känner jag mig som en klubbad säl. Jag har aldrig varit speciellt förtjust i att städa och hålla ordning, men nu är det värre än någonsin. Kan absolut inte ta emot besök pga hälsorisk. Dammråttorna lurar under sängen, morötterna skrumpnar i kylskåpet, diskhögen växer.

Jag skyller allt på höstmörkret. Skulle behöva lite sol och värme. Finns det någon där ute som kan tänka sig att sponsra en solresa till en fattig fröken? Det kanske finns någon fond att söka pengar i för sådant.

Jag prövar att äta rosenrot. Det ska tydligen vara uppiggande. Men jag är troligen ett hopplöst fall för mig verkar det inte bita på.

Nu ska jag försöka få bort diskberget iaf och hoppas på att lördagen skall ge en stor lottovinst så jag kan bjuda mina vänner på en välbehövd solsemester!

Andas in och tar nya tag :)

Glädje och sorg

I torsdags tog jag blien och körde de 56 milen norrut som leder till mina barndomstrakter. Efter timmar i pissregn, mörker och bilköer var jag äntligen hemma hos lilla mamsen. Världens bästa mamma! Hade saknat henne så mycket, men efter en halvtimme hos henne var det dags att svira om och ge sig ut i blåsten och regnet. Ner på stan'. Träffade en gammal kär vän, någon som jag längtat efter, någon som jag tycker mycket om, någon som jag aldrig kommer glömma. Det var underbart.

På fredagen träffade jag syskon och syskonbarn. Det är helt otroligt hur mycket som kan hända på några månader när det gäller barns utveckling. Minstingen där hemma, som är 1 år och 9 månader (snart) hade ju börjat prata en hel massa. Med bestämdhet i rösten sa han åt mig vad jag skulle göra eller vad vi skulle leka. Det var underbart att se dem alla igen!

Men allt är inte bara roligt när jag åker hem. Fortfarande gör det ont när jag tänker på huset på ön där jag växte upp, som idag blivit sommarstuga åt någon rik j**la snubbe från Djursholm eller var f*n han kommer från... Men jag satte på mig mina löparkläder och tog bilen ut till ön på lördagen. Satte mig vid bryggan en halvtimme innan jag sprang en liten runda i den friska havsluften. Sedan tog jag bilen till kyrkogården. Jag brukar inte besöka kyrkogården när jag är hemma, men nu kändes det rätt. Ville dit. Inte bara för att det var Allhelgona utan också för att pappa faktiskt skulle ha fyllt 67 år i lördags. Jag satte mig på en bänk i minneslunden och då kom tårarna. Jag kunde inte hejda dem. Jag satt nog i 40 minuter och bara grät, inte så där hulkande utan lät bara tårarna rinna över kinderna. Folk kom och gick, men jag brydde mig inte om det. Det kändes så skönt. När jag gråtit färdigt satte jag mig i bilen igen och åkte hem till mamsen igen.

Sedan var det bara att hoppa in i duschen, göra sig iordning för fest och dra till singstartävlingen som anordnats för kvällen. Det var en mycket trevlig kväll, även om mr M slog mig i singstar! Grrr... jag skyller på att han övat... Utgång, dans, hemgång och ett nattligt samtal till någon jag tycker mycket om!

Sedan var det redan söndag! Varför går lediga dagar så fort? Hämtade upp jobbarkompisen i Uppsala och körde 7,5 timme hemåt igen, nu livrädd över att stöta på en isfläck på vägen eftersom jag inte bytt till vinterhjul ännu... Men vi klarade oss, och idag var det åter till jobbet!

I morgon blir det en hästdag, knappa 13 arbetstimmar varav många möten. Hoppas jag överlever! Ny dag, nya tag!