I går tog jag tjuren i hornen och bestämde mig för att ge mig ut i löparspåret igen efter flera veckors uppehåll. Jag trotsade vädrets makter, struntade i förkylningen som inte riktigt givit med sig och drog på mig löparkläderna. Nu äntligen, inga fler ursäkter för att ligga i soffan och slöa!
Det gick faktiskt bra, gick som vanligt min kilometer som uppvärmning, sprang 6 km i lågt tempo men ändå ett rejält flås, och avslutade med min kilometers gång som nedtrappning. Svettig, våt i håret av allt regn, rödblommig om kinderna, osminkad och med kläder som var dyngsura, men lycklig över att ha tagit mig runt. Då händer det!!!
Jag får syn på mitt x som dumpade mej för snart 2 månader sedan och som jag inte träffat sedan dess, och han var inte ensam!!! Jag hade ingen stans att ta vägen, var tvungen att möta dem öga mot öga, och inte nog med det, dessutom skuttade en liten flicka på runt 4 år vid deras sida... Det var bara att le och säga hej, hur mår du, ja jag har varit ute och sprungit, nja... det gick sådär men skönt att vara igång igen... det vanliga trevliga, hurtiga jag. Men inombords värker det. Är det hans nya som han dumpade mig för? Och i så fall, hur länge har de egentligen träffats eftersom de blandat in barn i förhållandet??? Det kan ju inte bara ha varit de senaste 2 månaderna, alltså måste de ha träffats under tiden vi träffades... Frågorna snurrar i huvudet. Jag känner mig tom och kall. Mest av allt undrar jag när jag ska komma över honom, hur lång tid ska det ta? Chocken har fortfarande inte lagt sig.
Men livet går vidare, imorgon är det måndag igen och då är det bara att glad i hågen gå upp 5.50 och med ett leende på läpparna ta sig till jobbet igen. Ska fortsätta att sticka nu, mit substitut i livet!
Men hjärtat då :(
SvaraRadera