Kall och ensam i min soffa...

Äntligen är måndagen snart över. Längtar tills jag kan krypa ned i sängen och fortsätta läsa i den underbart spännande "Flickan som lekte med elden"... För höst = läsning för mig! I går var jag ute och gick 2 timmar i solskenet med en vän. Vi pratade, skrattade, fikade och hade väldigt trevlig. Var helt nedkyld när jag kom hem. Så jag tappade upp ett bubbelbad och började läsa. När vattnet hade kallnat och huden skrumpnat ihop totalt, tog jag mig huttrande ur badet, drog på myskläderna och fortsatte läsa. Underbart!!!

Idag har det inte alls varit lika vackert väder. Regn, blåst och kyla. Var åter igen nedkyld när jag kom hem från jobbet, bäddade ned mig i soffan och slog på datorn. Kollade runt lite, skrev lite, då loggade han in, x-et... Jag kände att jag var tvungen att fråga honom om det var den nya jag hade sett honom med. Japp, visst var det så, och hennes dotter... Hjärtat nästan stannade. Så då var det som jag befarat. Men de hade iaf inte börjat träffats långt innan han dumpade mej som jag fått för mig. Nej, de har bara träffats i snart 2 månader men tydligen ändå bestämt sig för att blanda in barnen i det. Så länge jag själv inte har barn så kommer jag inte kunna sätta mig in i situationen, så är det, men jag anser ändå att det är lite för tidigt. Så nu är jag kluven mellan känslan av att jag vill att det ska skita sig för honom, att han ska inse att han vill ha mig, att han har gjort ett stort misstag, och att det faktiskt ska hålla mellan dem för barnens skull... Finns så många barn som upplevt alltför många separationer i livet... Så himla kluven...

Men nu ligger jag här själv i soffan, nedbäddad under filtar, deppig, kall och ensammast i världen. Fast ändå inte, har mina underbara vänner som får en att må bra och ja, det går över, jag vet det! Men ibland är det så himla skönt också att tycka synd om sig själv... Imorgon tar jag nya tag och hoppas på att det blir en underbar dag!