Idag har jag varit något bakis. Ingen större fara, lite lätt huvuddunk hela dagen, en känsla av yrsel till och från och så de obligatoriska tårarna...
Av någon anledning gråter jag väldigt lätt när jag är bakis. Det finns säkert någon medicinsk förklaring till det, man har väl brutit ned sitt känsloförsvar på något sätt. Tänkte jag skulle ha en lugn lördagskväll för en gångs skull. Bädda ner mig i soffan och titta på film. Det blev 27 dresses med Katherine Heigl. För er som inte sett filmen kommer här en kort sammanfattning:
Flicka älskar bröllop, drömmer om att få gifta sig, drömmer om sin chef, är brudtärna till sina 27 väninnor, chefen förälskar sig i systern, annan man kommer in i hennes liv, hon ogillar mannen, kysser chefen, förstår att hon älskar den andra mannen. Resten får ni klura ut själva...
Märker att jag sitter och storbölar till filmen. Jag vill också ha det där, kanske inte det stora flådiga bröllopet, men kärleken. Just nu känner jag mig som den ensamma personen som Mauro Scocco sjunger om: ingen frågar när du kommer, ingen saknar dig när du går, ingen delar din dröm, ingen undrar hur du mår... Tragiskt... Men en dag SKA jag hitta honom, kan vänta tills jag blir 80, ingen fara, bara det är på riktigt, inget halvdant velande och tjafsande. Ska ha hela lovestoryn för det är jag värd!
Nu ska jag drömma om Lars Frölander, imorgon kommer en ny, underbar dag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar