I fredags var jag på after work med några av mina underbara kollegor. Vi hade väldans kul, pratade, drack drinkar, dansade. Plötsligt kom två av dem, manliga sådana, in på hur det kommer sig att jag är singel, är jag för kräsen eller? Så nu har jag gått och funderat på det där, varför är jag singel?
Jag kom fram till att jag måste lida av någon mycket allvarlig psykisk störning... För jag tycker inte jag är så kräsen av mig, lite krav måste man ju ha med tanke på att man ska stå ut med personen en livstid. Nej, mitt problem ligger mer i att jag alltid lyckas falla för fel män!!! Antingen är de upptagna, sambos, redan ringmärkta, eller så är det sådana som "inte är redo för ett förhållande" = "du duger inte för mig men jag kan ha dig tills jag hittar något bättre"... De männen faller jag pladask för. Jag kan nu tänka mig att någon psykologistudent gärna skulle vilja kliva in i min hjärna och rota runt och troligen skulle de hitta stora störningar, något traumatiskt från min barndom/ungdom som visar på att jag innerst inne är rädd för att binda mig, rädd för att den jag älskar ska försvinna eller så... För något fel är det ju på mig som aldrig faller för de där snälla, omtänksamma SINGELKILLARNA!!!
Jag ska sova på saken, för imorgon är det en ny underbar dag och då kan vad som helt hända! Och om du inte är singel, håll hårt i den du älskar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar