Hatar sjukhus!

I dag skulle jag, som vanligt en onsdag, jobba på Röda Korset på eftermiddagen. Jag hann vara där i 2 timmar, sedan kom en av mina kollegor och undrade om jag kunde åka med en annan kollega, S 70+, till akuten. Hon hade drabbats av hjärtflimmer. Det har hänt henne tidigare så hon kände igen symptomen men ville ha någon som åkte med ifall att det skulle utveckla sig till något allvarligare. Så jag satte mig i en taxi med S och åkte upp till Sahlgrenskas akutmottagning.

Jag hatar verkligen sjukhus! Men jag följde med henne in där hon fick ta prover och sedan rullades hon vidare ut i en korridor i väntan på att få träffa läkare. Jag satt bredvid henne och vi pratade om allt möjligt. Plötsligt hörde jag hjärtskärande gråt, poliser kom, människor i blåa kläder sprang runt, en kvinna i 40 års åldern kom gråtandes stödd på en något äldre man och där var också några barn.

Plötsligt förflyttades jag 18 år bakåt i tiden. Jag var 15 år men minns den dagen som om den vore i går... Jag och min mamma satt i besöksrummet, vi hade övernattat på några madrasser där. Larmet gick, människor i vita rockar kom springandes och allt gick så fort! Plötsligt fanns inte min pappa längre. En del av mig gick sönder och kommer aldrig att kunna lagas. Han fattas mig varje dag och när jag satt där i korridoren på Sahlgrenska kom allt över mig igen. Alla minnen, all sorg.

S rullades upp till röntgen och skulle sedan in på en sal, hon ringde sin man och tackade mig för att jag följt med. Omskakad gick jag därifrån med gråten i halsen. 

Jag hatar sjukhus!