Min mamma och jag har ett speciellt förhållande. När min pappa dog för snart 18 år sedan (jösses vad tiden går...) var det jag och mamma som bodde kvar i huset på landet. Mina bröder hade flyttat hemifrån så jag och mamma fick liksom reda oss själva. Tror det är en av anledningarna till att jag alltid ska klara allt själv, på gott och ont. Men vi fick ju göra allt från att laga gräsklipparen, bottenmåla båten och hugga ved till att måla hus och byta ut plankor i staket. Man lärde sig med tiden. Mamma och jag fixade och trixade, vi skrattade och grät tillsammans och vi kom varandra väldigt nära!
Men sedan jag flyttat hemifrån har jag alltid känt en oro för min mor. Vi pratar ofta i telefon men det är ändå inte samma sak. Så när jag efter studierna flyttade hem igen kändes det som en lättnad eftersom vi bodde i samma stad och kunde träffas ganska ofta. Vi hade vår lördagsfika på stan, hon stannade hos mig efter jobbet ibland osv. Men så flyttade jag igen och jag har ibland haft dåligt samvete för att jag inte alltid finns där för henne. Visst, mina bröder bor nära henne och hon lever mer eller mindre för sina barnbarn, men det är mig hon ringer och pratar med när hon känner sig nere, när hon är sjuk, när provsvar inte är bra osv och då känns det jobbigt att inte kunna vara hos henne!
Ibland har hon också varit väldigt ensam. Hon har ju inte träffat någon efter det att pappa dog och visst har hon några väninnor men de umgås inte så väldigt ofta.
MEN, för några månader sedan flyttade min morbror till samma stad där min mor bor och det känns så himla bra! Nu har hon äntligen någon vuxen som hon kan umgås med och prata med! Så i går natt runt tolvslaget när jag ringde och skulle önska henne gott nytt år så var min morbror där också! Jag blev så glad och kände mig så lättad, hon satt inte ensam på nyårsafton! :)
Jag älskar min mamma över allt annat och nu ser jag bara fram emot vår resa som hon och jag ska göra i februari!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar